Mia Hafrén spelar Donna i MAMMA MIA!
Grattis till rollen Mia.
- Tack, jag har ännu inte riktigt hunnit smälta det här. Det är nog inte förrän jag träffar de andra som jag börjar inse att jag verkligen skall göra MAMMA MIA!
Hur tog du emot beskedet?
- Jag är både jätteglad och förvånad att få en sån här möjlighet. Det tog dock ett tag innan jag slutligen bestämde mig eftersom jag är fullt sysselsatt med acapellagruppen FORK. Vi fick helt enkelt göra upp en plan på hur vi skall kombinera mitt jobb med FORK och musikalen. Jag kan ju inte lämna FORK. Men nu när detta är löst och jag har bestämt mig är jag hundra procent med!
Det blir en del arbete med både både MAMMA MIA! och FORK.
- Jo det blir det. Det var en diskussion jag fick ta både med min familj och med FORK. Men får man en sån här möjlighet är det nog jättesvårt att säga nej. Och det är inte för att det är roligt att göra en stor roll utan för att det är just den HÄR musikalen!
- Min dotter och jag har sett filmversionen många gånger och när hon hörde att jag skulle få göra rollen utbrast hon ”Mamma, det är ju du! – du är ju Mamma Mia!”. Så den här historien har en extra plats i mitt hjärta. Sedan är det roligt att det är en kvinnoroll som är aktiv. Här är det är inte fråga om att stå och vara nätt och sjunga i ett hörn.
Har du själv sett MAMMA MIA! på någon teater?
- Nej, faktiskt inte. Men jag har sett filmen otaliga gånger. Jag har ett mycket varmt förhållande till ABBAs musik. Jag har lyssnat på dem i hela mitt liv och kan alla sånger.
- Framförallt minns jag en sommar då jag var sexton år. Det regnade hela den sommaren och jag sålde glass i en glasskiosk i Lovisa. Det var inga kunder så min kompis och jag lyssnade på ABBA och sjöng med. Varje gång jag hör ABBA kommer jag ihåg stämningen från den där glasskiosken. Där stod vi och sjöng ”Dancing queen, allmost seventeen”, för det var ju det vi var vi nästan. Vi ägde världen!
Du kommer att få stå inför en utsåld salong kväll efter kväll.
- Ja det kommer att bli väldigt roligt. Men det är ännu inget jag går och tänker på. För en skådespelare är det ingen skillnad om det är 60 eller 700 i publiken. Varje föreställning skall man bjuda till och ge sitt allt. Men för publiken kommer stämningen att vara på topp med fullsatt salong.
Hur blev du skådespelare och artist?
- Jag sökte in till teaterhögskolan. Jag har alltid tyckt om att uppträda. Att jag utbildade mig till skådespelare har jag inte ångrat en dag.
Du skriver pjäser, sjunger, regisserar och arbetar som skådis. Vilken roll är roligast?
- Jag kan inte välja bort en enda. Jag vill göra allt det här. Men djupt inne i min själ är jag ju skådepelare. Det är ju då jag själv står på scenen som jag också lär mig konsten att skriva och regissera. Det är från det arbetet jag hämtar inspiration.
Hur många pjäser har du själv skrivit?
- Jag har skrivit två helaftonspjäser som blivit uppsatta, varav Violagatan var en som sattes upp här på Svenska Teatern.
Men det blir första gången du står på Svenska Teaterns Stora scen?
-Jag har gästspelat från Åbo Svenska Teater och så har vi ju gjort shower med FORK på Svenskis. Men det är sant, det är första gången jag gör en roll direkt för Svenska Teatern på scenen.
Nu kommer du onekligen att jämföras med filmens Meryl Streep. På vilket sätt tror du att Donna blir din egen?
- Jag är ju tjugo år yngre, mina ben når högre och jag har mer träning i att sjunga. Men när det gäller skådespeleri vill jag inte göra några jämförelser. Meryl är Meryl.
Du får klä dig i snickarbyxor och byxdräkt med glitter och plajetter. Vilken scenklädsel föredrar du?
- Paljetter och glitter är ju definitivt artisten i mig, men visst känns det skönare med snickarbyxor. De där byxdräkterna är ju rätt utmanande. Det slog mig faktiskt då jag såg en dokumentär med Abba i Australien hur vågade och rockiga Agneta och Frida var. De var ju inte alls så välpolerade. De var helt enkelt tuffa.
Den här musikalen är skapad av tre kvinnor. Något lite ovanligare i musikalvärlden.
- Ja det är på tiden. Inte undra på att det blev så bra. Jag hoppas det resulterar till att fler kvinnor får skapa större verk. Och att de största rollerna också spelas av kvinnor är extra roligt. Karaktärernas drive ger säkert en gnutta hopp till många kvinnor i publiken.
Vad tror du att publiken får med sig hem då de sett MAMMA MIA! på Svenska Teatern.
- Det är nog svårt att inte bli på gott humör. Jag hoppas att folk går hem med ett leende. Att man har upplevt något gemensamt med de man tycker om och att man åtminstone för stunden lyckats glömma bort alla små vardagsbekymmer.
